Idag är inte min bästa dag. Det där min vän sa häromdagen har etsat sig fast. Nåja, inte för alltid, men för en stund. Det ekar: ”Du är verkligen den sista singeln!!!”, ”Jag kan inte förstå hur du alltid har lyckats bli dumpad!!!” och så ett elakt hånskratt. Det är inte min vän som skrattar utan den lilla röda djävulen som sitter på min axel idag. Det är omöjligt att skaka av honom. Trots att jag klöst honom i ansiktet så han blöder. Jag känner mig också sårad.
Ingen behöver påminna mig om att jag är singel och ensam. Det vet jag redan! Att påpeka det i tid och otid gör bara att jag känner mig misslyckad. Och det är ju ingen härlig känsla direkt. En totalt onödig känsla. Men svår att radera ut.
Jag är socialt kompetent. Men asocialt inkompetent. Erkänner det här och nu: Jag trivs inte ensam. (Må jag inte gå in i augusti ensam. För då har fyra singelår passerat. Fyra år!!! Hur fan lyckas man med det?) Det känns som om veckorna bara svischar förbi utan att någonting egentligen händer. När kiddet är här händer det saker, när jag är ensam sitter jag bara av tiden. Kan inte ta mig för någonting, vill inte ta mig för någonting. MEN kommer någon över och sällskapar, då blir det fart på mig! Jag hittar inte energin inifrån, jag behöver yttre impulser och intryck.
I truly need som action! Any kind! Ett äventyr eller vad precis som helst…
